Önskan
Klockan är innan tio och jag är borstad, tvättad, avklädd och klar för sängen. Jag hann knappt lägga Lola i sängen innan jag gjorde mig själv i ordning för att också få krypa ner.
Hon somnar oftast med flaskan i munnen, ibland i sin egen men i regel i vår säng. Då hon inte vill hålla själv orkar jag inte stå böjd över hennes säng, det resulterar i kramp. Jag bär sen den lilla förslappade kroppen ett par rum bort, kysser hennes kind och lägger henne i spjälsängen efter att ha viskat i hennes öra att mamma och pappa älskar henne.
När jag själv kryper ner under det ena täcket i vår säng. I kylan och ensamheten. Då önskar jag att jag lät henne stanna hos mig. Att jag kunde snusa i lockarna i hennes nacke. Önskan är så vacker, så magisk, hur jag blir varm i hela min stora kropp av hennes lilla. Hur jag somnar in till tonerna av hennes andetag och hur vi, sida vid sida svävar i drömmarna tills morgonen gryr.
Verkligheten är inte ens i närheten. Hon viftar och kickar och bökar. Varannan gång vaknar jag av slag över näsan och varannan av en kissig blöja mot munnen. Murarna av täcken och kuddar klättrar hon lätt över och det är långt till golvet. Jag håller fast henne så gott det går, för jag kan ändå inte sova.
Ändå fylls jag av önskan varje gång jag ligger här ensam.