SoldatensFru

Det sägs att gammal kärlek aldrig rostar. Det kanske stämmer men i mitt fall är det struntsamma för gamla grejer slänger man, rostiga eller inte.

Gammal vänskap kan rosta däremot och även om den kanske är slängd, glömd eller placerad högst upp på hyllan du inte alltid når, går den att leta fram, putsa upp och återanvända. Tillslut kanske den blir modern igen.

 

Jag åstakom inte mycket under min korta gymnasietid men en sak tog jag med mig, en vän. Vi har skänkt varandra många tankar, ett fåtal meddelanden och ett och annat samtal men vi har inte setts på över 3 år. Igår blev det ett kärt återseende och vi putsade vår vänskap med svinto, den började sakta glänsa.

Vi skrattade åt att samtalsämnena forfarande var de samma, dock med en vuxnare tvist. Killarna vi fnissar över är nu män och barnen vi inte önskade då känner vi uppskattning för och längtan efter nu. Vi trånar båda efter en liten bebis, vi verkar båda vara den i relationen som våra män kan uppleva som knepig, vi är känslomässiga drömmare med önskan om att reda ut livets alla orättvisor. Min vän skulle bli en underbar förälder - omtänksam, rolig, i en trygg relation, med ett fast jobb och en bra utbildning. Det barnet skulle få växa upp i en familj med sunda värderingar och kärlek i överflöd. Även orättvisorna mellan oss är enorma. Förutom att jag redan har tre barn så kan jag och min man göra fler med våra kroppar. Det kan inte han göra med sin man!