SoldatensFru

När solen går ner och färgar hela himlen i alla nyanser mellan rosa och orange kan jag inte hålla tårarna tillbaka.

 

Jag minns de där kvällarna om våren när vi precis träffats och han var hos mig, i vad som då kändes som, mot alla odds. Timmar av nattarbete kunde avslutas med en bilfärd 50 mil för att äta frukost tillsammans innan han somnade i mitt knä. Vissa dagar vände han samma dag för att jobba igen på kvällen. De kvällar vi spenderade tillsammans hade vi pusslat ihop och trixat oss till, vi synkade scheman och visst hände det att en VAB-dag hit och dit kom lagom till att han var ledig då jag inte var det. Vi la alla våra pengar hos SJ och Statoil för att ta oss till varandra den våren och blev det något över resulterade det i fina middagar med gott vin till, blev det inget över dög solnedgångens skönhet och varandras närhet för att mätta alla våra behov.

 

Idag ser jag denna tisdag ta slut tillsammans med vår dotter och det lilla barn som ligger i min mage och växer. Det är så vackert alltihop att jag gråter av lycka och när Lola ser mitt ansikte kramar hon mig. Det är ingen tröstande kram utan en av ren kärlek, som att hon förstår och upplever detsamma.

 

I min ensamhet har jag börjat finna stunder av lycka och även om det just nu mest bygger på minnen från dagarna med honom känner jag att det är ett steg i rätt riktning.