Ensam men ändå tillsammans
Jag är ensam ikväll och det känns bra. Det är en främmande känsla som är svår för mig att beskriva. Han är ju hemma nu, hos mig, men just ikväll är han inte här. Senariot kan göra min mindre ensam än när han sitter bredvid. Han gick efter middagen, när barnen var badade och vi mös i soffan tillsammans. Uppklädd men ändå avslappnad, med pirret i blicken som lös igenom fast än han försökte dölja sin förtjusning över att få smita ut om kvällen. Närheten jag känner beror på att jag tänker på honom nu, hela tiden, hur snygg han var, när han kommer hem, om jag är vaken då ... Jag vet att han tänker detsamma och det är som kemin mellan oss suger tag i mitt hjärta och drar åt hans håll, likt två magneter som hålls isär.
Detta upplevs inte lika ofta när vi kliver över nedrivna julgranskulor och leriga skor här hemma, när vi krockar i vårt alldeles för lilla kök och råkar smälla i varandras pannor och höfter med diverse luckor. Här hemma blir det mest blickar som utdelas över olika sysslor som borde göras, tjingpax-ningar över vem som ska få göra vad med vilken unge, två som vill laga mat men ingen som vill plocka undan och lyckliga high-fives efter att ha lyckats sova middag tillsammans utan kläder.
Nu ska jag passa på att se en film avsedd för endast mig själv. Kanske ska jag även sno mina barns smågodis som ligger i skafferiet.