Det bildas ärr
Huden under mina ögon är frätt av de salta tårarna. Att se honom gå är mer än jag klarar av, men ändå gör jag det. Det sägs att det som inte dödar härdar men jag undrar om det kan stämma. För varje gång jag inte dör av att han går blir jag bara mer och mer trasig. Det knackas ett litet hål i mitt hjärta och de spruckna fårorna blir aningen djupare, varje gång. Det lagas när han kommer hem igen, men likt ett sår som ständigt rivs upp, när skorpan klias av och det börjar blöda på nytt, hinner jag aldrig riktigt läka när han är hemma. Det bildas ärr.
Jag funderar ofta på om jag hellre varit den som gått, den som lämnat. Om jag hade kunnat lämna min kärlek för min passion. Mina måsten för mina åtaganden. Min framtid för mitt här och nu. Min vilja mot min plikt.
Jag har aldrig varken haft den disciplinen eller den moralen, eller så har jag bara aldrig brunnit för något så som han gör. Jag måste beundra honom för det, och alla som han. För hur fan hade det varit om alla tänkte med hjärtat som jag?