Förlossningen, del 1
Mina svärföräldrar stiger in i köket efter sin heldagsutflykt och är precis i startgroparna till att berätta för oss om dagen. Jag måste upplevas ungefär lika konstig som jag känner mig där jag står med vatten rinnandes mellan mina ben. Först trodde jag att jag kissat på mig, det vore ju knappast första eller andra gången under min graviditet. I tank med att de stammar fram några meningar ser de frågande ut, jag söker min mans blick och när jag hör honom i ett annat rum bara går jag ifrån dem, mitt i en mening.
När min systers vatten gick i min soffa så sa hon osäkert till mig: "Jag tror att vattnet gått". Jag svarar något i stil med "Vadå tror?" men nu förstår jag att man inte alltid är säker och att det inte behöver vara en vattenballong som exploderar över marken likt Charlotte i Sex and the city. Det sipprar och efter att ha letat upp en binda ringer jag förlossningen. Glädjetårarna rinner, inom kort ska jag få min bebis. Att det skulle ta betydligt längre tid än jag hoppats var jag då lyckligt omedveten om samt att tårarna av lycka skulle blandas ut av tårar i panik det kommande dygnet.
Bindan fylls ganska snabbt och jag byter den mot en Pampersblöja lagom till en tvååring. Vi är mestadels tysta i bilen och förväntningarna kokar tillsammans med eftermiddagssolen som lyser in genom de stora bilrutorna. Väl framme tar vi det lugnt, hälsar på personalen och flörtar in oss efter bästa förmåga. Står fast vid min teori om att man får bättre vård om man är omtyckt och kanske ska det visa sig vara sant denna gång. Då mitt vatten gått vill ingen känna i onödan och vi rekomenderas att promenara en sväng, äta något gott och vila i väntan på värkarna att starta. De kommer och går, ganska regelbundet ändå, men vill lixom inte göra ont.
Tillsammans med min vältränade militär springer jag i trappor, i uppförsbackar och i korridorer. Vi tar en sväng på stan i Varberg, äter mat och går loss i godishyllorna på Hemmakväll. Vi vilar en stund och håller handen. Vi är redo, vi men inte bebisen. Jag ger upp när jag hittar bättre i korridorerna på förlossningen än i min egen skötväska, när jag tittar på klockan sista gången är den 02 och fortfarande ingen smärta.
Jag somnar i den stenhårda sängen och vaknar i besvikelse över att ha lyckats sova halva natten trots allt. Fortfarande har ingen känt på mig men vattnet som fortfarande rinner varmt mellan mina ben skvallrar om eventuellt bajs i fostervattnet. En igångsättning blir aktuell och efter att ha sprängt det största blodkärlet i min hand sätter sköterskan tillslut kanylen i armen. Skräcken för nålar triggar värkarna och innan en igångsättning blir av har värkarna satt igång av sig självt. Jag är öppen mellan 3-4, typ samma som tidigare i veckan då jag undersöktes. Det hela går segt och det verkar bebisen också tycka vars hjärtfrekvens dippar vid varje liten värk. Personalen vill ha bättre koll på bebisen och sätter en elektron i hennes huvud, inte heller den vill visa positivt och inte heller min kropp vill öppna sig som den ska. Det går en timma, och så en till...
Jag ser hur de skruvar sina huvuden och riktar sina blickar mot varandra. Jag förstår vad som är på gång men jag måste höra dem säga det för att kunna veta hur jag påriktigt kommer att reagera på följande. Hon säger att det fortfarande är långt borta men att det kanske kommer att bli tvunga till kejsarsnitt om det fortsätter såhär. Hon hinner kanske uttala de två första bokstäverna i ordet innan jag gråter högt. Min absoluta mardröm. Ännu ett syretest ska tas, ett enkelt sådant om man är öppen och tappen är utplånad men i mitt tillstånd blir det desto svårare. Värkarna gör ont nu och rädslan när varje av dem tar vid är total. Både jag och min man stirrar på den lilla skärmen som visar både kurvan för värken och bebisens hjärtfrekvens. Vi håller andan.
Till slut ligger läkaren under min gynstol på golvet och vrider allt vad han kan på sina verktyg för att få till testet. Han säger gång på gång att det inte går och varje gång ber jag honom att försöka igen. Han har tålamod men inte lika bra som jag och vi får inget resultat. Jag vrider mig, på personalens beordran, i olika vinklar för att hitta en ställning som är bättre för bebisen. Självklart är hon som mest nöjd med den som är värst för mig. Ungar alltså. Vi väntar ut tiden och plötsligt ser hennes kurva mycket bättre ut, min skiter jag fullständigt i.
När jag undersöks nästa gång har knappt en centimeter hänt och jag börjar lessna på min kropp. Jag kan ju fan det här, tre ungar har jag skrattat ut hittills och så ska jag behöva snitta den sista, aldrig i livet!
Jag vill tå och gå för att trycka på det hela och jag får tillåtelsen att försöka. Med både fötterna i golvet snurrar hela rummet och snart står jag framåtlutad med en spypåse i händerna och låter magen vända sig ut å in. Trots dagsljuset och den soliga dagen är rummet plötsligt svart.
Jag lämnar er med en cliffhanger till imorgon.
skriven
spännande!!! 😊👍