SoldatensFru

Att ha familjen samlad och nära är en av de saker jag drömmer om och längtar efter när det inte är så. Jag glömmer då hur ansträngande och påfrestande det faktiskt är. Det är ett ständigt otacksamt uppdrag att aktivera samtliga och mitt tålamod är inte på topp direkt. Det kan svänga fort från guld och gröna skogar till att allt är åt helvete och de står och skriker i hallen att de ska åka hem till sin pappa. Kommer man någonsin att slippa undan den ständiga jämförelsen som separerade föräldrar? Att de sen tror sig kunna bestämma, vind för våg, hur allt och alla ska anpassa sig efter just deras humör hör väl kanske mer till åldern eller bara allmänt dålig uppfostran. Att ha alternativ är inte alltid något positivt.

Vi fördriver dagarna och utan att mena det längtar jag efter dagarnas slut för en ny att börja, ju fler som går desto närmare kommer jag min sista förlossning och vårt nya livs början. Jag vill verkligen inte vara gravid mer och fram till dess får dagarna gärna flyga förbi, dock vill jag hinna trycka på paus när dagen väl är kommen, kunna stanna upp och njuta. Rädslan för att missa det fantastiska finns såklart där hela tiden, att skynda så pass mycket att jag inte kan komma ner i varv när jag vill. En trygghet i det är att få skriva till er, det gör mina tankar mer verkliga. Bromsa mig när det är dags om jag inte klarar det på egen hand...