Pepp och köns - talk
Jag överöser honom med peppande sms. Han har det tungt nu, det vet jag. Inte bara av saknad utan även fysiskt. När jag läser igenom mina meddelanden i efterhand kan jag se ett mönster, jag försöker intala honom det jag själv så gärna skulle vilja bli intalad. Håll ut, kämpa på, snart är vi tillsammans igen. Meddelandena är minst lika mycket till mig själv som till honom, jag behöver dem jag med.
Imorgon går jag in i vecka 19. Snart halvtid enligt kalendern men jag känner på mig att jag har gått halva graviditeten ungefär nu. Det är även ultraljud igen inom kort. Tänk att det kan vara så spännande med ett kön, det finns ju lixom bara två att välja på så överraskningen är ju inte gränslös precis. Det blir en pojke eller en flicka, inget annat. Ändå kan jag knappt bärga mig den här gången. Av samtliga spelar denna minst roll, ändå känns det roligast att veta nu. Jag hoppas olika varje dag och det är väl ett tydligt tecken på att jag egentligen skiter i vad det blir, så länge det är en frisk och glad liten skit där inne. Spännande är det i alla fall ...