Jag är himmel eller helvete
Först nu muttrar kaffebryggaren i köket och informerar om att dagen kan börja, om den vill.
När jag vaknade för en stund sedan var hemmet tyst och stilla, jag minns att jag vaknat till ett antar gånger innan denna och då hört liv och rörelse i rummen utanför. Inte längre. Samtidigt som jag hinner tänka att något hemskt har hänt min familj förstår jag att svaret är så enkelt att de tröttnat på att vara inne och gått ut. Det är då jag förstår att klockan är ganska mycket och i panik över att ha försovit mig till ingenting går jag upp och ropar efter dem.
Det kommer såklart inget svar.
Jag har fått sova tills jag vaknat av mig själv och inte velat somna om igen. Jag kan inte minnas när det hände senast. Ingen klocka, ingen som ropar efter mig, inget godmorgon... Och det är precis så det känns, ingen godmorgon. Ensamheten delar plats med det dåliga samvetet inom mig, över att ha sovit bort flera timmar på vår sista dag tillsammans denna vecka. Han åker igen imorgon och jag kan inte följa med och idag har jag försummat allt vad morgonmys heter. Rester av deras frukost står kall för mig att värma nu timmar senare. Jag slänger den och gör ny och det är inte förrän jag fått något i magen och energin nått hjärnan, som nu snurrar igång, känslorna riktas från självhat rakt mot honom. All hans välmening betyder plötsligt ingenting och inom mig svider sorgen över våra förlorade timmar och besvikelsen över att han lät det hända.
Nu dricker jag kaffe och har fått sura en stund och de enda känslorna som ligger kvar och skvalpar på botten är de som påminner mig om att jag aldrig mer vill vara gravid. Jag är himmel eller helvete i vanliga fall och platserna som beskriver mig som havande är bortom alla gränser. När det varken är bra eller dåligt står jag, som utom mig själv, och bara skakar på huvdet. Det är en sådan stund nu och jag tror det är lika bra att jag går och lägger mig igen.