SoldatensFru

Han är ute ikväll och jag unnar honom varenda promille i blodet han kan lyckas åstadkomma innan tröttheten kommer dra honom med sista tåget hem igen. Han är ingen sådan som lovar en kort sväng och sen trillar in i gryningen. Han är motsattsen till mig där.

 

Dock är han även motsattsen till mig på det plan att han kan gå ut nu och inte jag. För att spä på min melankoli sätter jag mig för att plugga med ett glas vatten som enda tilltugg. Jag ville be honom att stanna när jag proppsade på att han skulle gå. Jag vill ringa och säga att han ska komma hem igen när jag istället messar och säger godnatt med ett hjärta.

 

Det var ju så vi inte skulle bli. Vi skulle klara av att ha varsitt liv även om han jobbar som han gör. Vi skulle inte klamra oss fast vid varandra bara för att vi inte ses lika ofta längre. Vi skulle behålla och vårda oss själva och våra vänner och även om de förstår alla gånger någon av oss avböjer så skulle vi inte försumma dem för en fredag i varandras knä framför Lets Dance.

Fast räknas det verkligen när han är ute med sina kollegor?

Det är så svårt att ta ställning till allt det här livet innebär tycker jag, ännu svårare som gravid och pollenallergisk. Jag drömmer om att kunna gå ut på en promenad utan att ligga deckad resten av dagen eller att kunna gå in i mataffären utan solglasögonen på. Det är dessa saker som ligger mig närmast, tätt följt av att inte kissa på mig när jag nyser eller hostar och att inte gråta i panik över att den barnvagn jag sett ut på en hemsida inte va lika fin i verkligheten. Vad, egentligen, är lika fint i verkligheten?

 

Välkommen till vecka 27 säger appen följt av texten om att det är nu man som gravid mår som bäst. Den kan dra åt helvete tillsammans med alla svar på meningslösa frågor som snurrar runt i mitt huvud och får det att värka när jag inte kan äta några smärtstillande.