Barn överallt

Allt det där som jag ska göra när barnen lagt sig blir aldrig av. Ibland efter läggningen kan jag komma på mig själv med att bara sitta och stirra, jag blir inte lika oroad när ögonen hittat sitt fäste utanför fönstret eller på tv-skärmen, som jag blir när det är en enfärgad vägg jag ser in i. Eller, jag ser något helt annat, bilderna i mitt huvud är fulla med mönster och händelser, som att jag tittar med insidan av ögat istället för utsidan.

Ikväll däremot har jag inte sett annat än barn överallt, ett berg av disk och ett dussin gnuggisar som nu pryder min treårings armar. De är verkligen överallt, barnen alltså. Slänger nån väska, smäller en dörr, pratar liiite för högt. Skålar som tas fram och skrapas i. Hur en sked mot porslin kan låta så in i helvete jobbigt är för mig helt obegripligt. Och detta frenetiska petande i munnen, hela tiden. Glädjetjut över en tand som är lös... "Åh, vi vill så gärna vara uppe lite till"!

Hur jag skröt om lätta läggningar häromdagen tar jag tillbaka nu. Ikväll ville ingen vara på mitt lag, allra minst jag själv.

Kommentera här: