Jag vill skriva av mig. Gnälla Klaga Sura Skrika. Jag vill få bort delar av den här dagen ur min själ. Mitt humör som tidvis har varit under all kritik. Mitt tålamod som inte har existerat. Varken vrål rakt in i kudden eller tårar inlåst på toaletten har lindrat. Han ringde idag, ett sånt där samtal som är det sista på länge, jag vet inte hur länge men bara den ovissheten gör alla timmar, alla dagar, FÖR länge. Jag stöttar och pushar och när vi lägger på vill jag falla ihop i en hög. Musten gick ur mig men trots det försökte samtliga barn att pumpa ur lite till, och lite till...
Jag klagar och får ett "Du har ju skaffat dem själv" slängt i ansiktet.
Jag gråter tills jag kommer på att det inte är sant. Det krävs två för tango. Jag har två pappor till mina fyra barn och just nu jobbar jag för samtliga. Jag är tre föräldrar i en och i fysisk styrka kanske en femtedel. Lägg till PMS på det. Fatta hur jävla tungt det är!