Vissa dagar är det kanske tur i oturen att min man inte är hemma. För hade han varit det kanske jag hade slängt min ärvda skinnväska från andra världskriget över axeln, packad med pass och kreditkort och lämnat landet. Lämnat livet. Ikväll har livet drabbat mig hårt. Jag har känt mig mer måndags-ensam än någonsin förrut och rollen som mamma har inte passat. Mamma-tröjan har varit för liten. Likt en sporttopp som är så pass tight att andetagen tar slut efter hälften, full med kliande sömmar och utan knäppe. Omöjlig att få av, olidlig att bära.
Och andra sidan, hade han inte varit borta kanske han kunde ha hämtat en sax, klippt mig fri och givit mig tid att tvätta av klådan. Jag kunde få ha pratat ut, gråtit en skvätt och fått höra att allting kommer att bli bra. Nu, tystnad!