Psykiskt ohälsosam

Det verkar inte spela någon som helst roll hur många eller hur få dagar tillsammans vi får, när det väl är dags är jag inte redo, motsatsen till en scout, jag är aldrig redo. Imorgon är första dagen utan honom på så många att jag inte vågar räkna. Både idag och igår har vi maxat i sysslor och uträttade ärenden, hela tiden så nära varandra att vi känns som en. Resultatet av det kanske är att jag tror mig vara en del av honom påriktigt och vetskapen om att han, innan jag vaknar imorgon, har skurit mig loss försätter mig i panik.

Ömsom försöker jag göra mig fri på egen hand genom att stöta bort honom, otrevligheter kommer ur min mun på löpande band i ett tempo och med en ton som kan liknas med toretts. Ömsom klamrar jag mig fast och bara gråter. Oavsett känner jag mig mentalsjuk och så full av rädsla och ångest att det rinner över, kokar över, exploderar.

Det är inte bara det att han är utom räckhåll, det är att även jag är detsamma. Utom räckhåll för ett eget liv, val som bara infattar mig och tid som är min alldeles egna. Jag kommer att klara det, det vet jag. Jag har gjort det förrut så självförtroendet finns där, dock är det lika läskigt varje gång. Det är Fritt Fall på Gröna Lund om och om och om igen. På vägen upp vill jag bara ur, på vägen ner skriker jag som en galen och efteråt är jag stolt över att jag inte dog. Andra kanske känner lyckorus och adrenalin och eufori. Jag känner stolthet i att jag överlevde, och samma sak är det med vår livssituation just nu.

Kommentera här: