Snor, bajs och tårar
Jag har ingen stolthet kvar. Mellan snoret och genom gråter ber jag inte längre, jag beordrar. Han måste komma hem, inte innan veckan är slut eller när arbetsdagen är över sent ikväll, han måste komma nu. Den här veckan har varit hemsk. Hormonerna skjuter i höjden och sjunker i botten mer än vanligt och jag kan inte kontrollera mig alls. Mina och barnens sjukdommar går om varandra och en ny dag har betytt nya krämpor och obefintligt med träning. Obefintligt med aktivitet över lag och bristen på vuxna att samtala med sätter sina spår hos mig, jag blir ett barn själv. En övertrött treåring som saknar förmågan att tänka logiskt och bara skriker ut sin frustration.
Vädret gör mig inte heller mindre olycklig. Jag fryser från att jag stiger ur sängen några gånger varje natt till att jag smyger ner under dubbla täcken så fort alla bara sover. Ett vuxenliv existerar inte och jag minns inte när jag såg ett program på TV senast, för att inte tala om läste en bok.
Jag snyter bort två toalettrullar om dagen och bryr mig inte ens om att torka tårarna längre, det kommer snart nya ändå. Allt som kan framkalla gråt drar jag mig till som en insekt runt en lampa. Jag börjar följa personer på instagram som nyligen förlorat sina barn, läser allt, lär känna dom via bilderna och bara gråter och gråter å deras vägnar. Jag gör återblickar i mitt eget liv, ångrar och förbannar gammalt groll. Blir arg och förtvivlad. Och så gråter jag över det. Jag saknar de stora barnen samtidigt som jag knappt orkar med de två små som jag har hos mig, på mig, hela tiden. Jag känner mig dålig som inte orkar, som bara vill smyga ut genom dörren ensam. Dom är inte ens speciellt jobbiga mina barn. Och så gråter jag för det.
Han kommer vilken minut som helst nu...