SoldatensFru

"Var är min pappa?".

Orden får mig att vilja krypa ner under dubbla täcken och skrika ut alla tårar som nu sipprar ut ur mina ögon. Jag har varit uppe sedan länge och redan bryggt kaffe. Jag har sovit gott under natten och morgonen började bra, en avskedskyss utan gråt och med bebismys, följt av väckning av äldsta dottern som ska spela cup i ottan. Att hon skulle fråga visste jag såklart men att jag skulle bryta ihop inombords var jag inte beredd på. Det är inte svårt att svara att han jobbar nu, hon köper det direkt och tummlar iväg med snutten under armen. Själv blir jag stående kvar i hennes rum, i allt det pastellfärgade som svagt lyses upp av de små bollformade lamporna som hänger runt fönstret. Var är hennes pappa egentligen? Jag har ingen bild, ingen teckning framför mig över hur det ser ut. Ingen film spelas upp i min hjärna över hans omgivning och ingen röst berättar vad stället heter där han går. Tårarna rinner varma när jag finner mig själv med att inte veta var han är.

 

Jag har druckit upp kaffet nu och en kopp till efter dess. Tiden på gymmet är avklarad och efter det en promenad. Jag ser klarare, fortfarande inte honom framför mig men jag kan se och känna att det faktiskt inte spelar så stor roll som imorse där inne i Lola´s rum. Jag ser oss i hans hjärta och jag känner honom i våra. Det är allt jag behöver.