SoldatensFru

Det är då, i min tomhet, som jag ser på bilden av den lilla pojken på stranden. Han fick bara leva lika få år som mitt tredje barn är nu. Tillsammans med min treåring badar jag i badhuset och i havet på västkusten om somrarna. Pojken drunknar i vågorna om natten, ensam, och flyter i land dagen efter. Hans far lyckades inte simma i de svarta vattnet för dem båda, inte för sig själv, sin fru och sina barn. Och jag gnäller om att jag inte får bajsa ifred, att min man inte kan svara i telefon alla gånger jag ringer, att så fort jag sitter ner ska det klättras på mig och att jag får laga mat till tonerna av gnäll med en unge på höften då och då.

Sånt som den föräldern skulle offra allt för att få göra med sina barn, om han bara haft några kvar.

Och av det kommer ilskan. Hur kan någon i vårt priviligierade land uttala sig rasistiskt? Vad har vi gått igenom? Över vilka gränser har vi burit våra hungriga smutsiga barn? Över vilka vatten har vi färdats i mörkret utan att veta var vi ska, om vi ens kommer fram? Vad har vi lämnat bakom oss i utbyte mot en framtid på flykt?

Vad har vi sett? Vad har vi hört? Vad har vi gjort? I jämförelse med de som flyr för sina liv!

Det är allas vårt fel att den pojken och alla de andra inte lever längre. Vårt ansvar som medmänniskor för vi hjälpte inte. Kom igen, i alla fall vi föräldrar, vi är samma och för barnen gör vi allt vi måste. Så hjälp varandra, med allt!