Inte längre tillhör mig

Bytt är bytt kommer aldrig igen. Ni som ville byta i lördags får stå ert kast, det är er partner som åkt iväg till jag-vet-inte-var och det är jag som får gosa upp i soffan nu, efter läggning av små barn och kramas till något dåligt tv-program. Nähä, det var ingen som ville byta? Jag förstår er.
 
Måndagarna är så in i helvete långa. För mig börjar de lixom redan på söndagkväll, när är lite beroende på när han drar fram den förbannade trunken ur förrådet och börjar plocka runt i dess innehåll. Det är svårt att sova under natten och för att förlänga mörkret i mitt liv ännu en aning vaknar det alltid ett barn eller två under natten, gärna ganska många gånger. När klockan tjuter i mitt huvud vill jag skrika rakt ut men jag somnar om så pass länge att när han kysser mig hejdå har det bara gått en sekund. Ytterliggare timmar senare är vi en tandborste kort i muggen i badrummet och matlådorna med både frukost och lunch saknas och gör att kylen gapar med ett hål, precis som mitt hjärta gör när jag ser att han återigen har tagit sina tillhörigheter och inte längre tillhör mig.
 
Annars började veckan med att familjens yngsta barn plötsligt ställde sig upp och gick.

Kommentera här: